Kebnekaise Sydtopp – Sveriges Högsta Punkt

Nu kommer äntligen det efterlängtade inlägget om hur Kebun nådde Sveriges högsta topp!

Idag var det alltså dags för försök nummer två! Trots att vi var lite slitna från gårdagen var det upp i ottan för att komma iväg i tid. Vädret var riktigt fint och klart, men kallt. Så det var inget snack, idag skulle vi upp!

Kl 08.00 bar det av idag igen, samma rutt som igår mot Jökelbäcken. Där började vi gå på skidor uppåt ännu en gång, men allting kändes faktiskt mycket lättare idag vilket troligtvis berodde på solen och den blåa himlen, men också faktumet att vi hittat en rytm istället för att gå snabbt, stanna, gå snabbt igen som vi omedvetet gjorde igår.

Vi lämnar Fjällstationen bakom oss och börjar vår tur mot toppen

Toppen av Jökelbäcken
(klicka på bilderna för förstoring)

Redan vid 11.00 var vi uppe vid Björlingsglaciären där vi tog vårt lunchstopp. Vi klädde på oss alla förstärkningskläder när det var dags att sitta stilla i den kyliga vinden. Just här på glaciären satte vi på oss selarna under gårdagens försök, då vi knappt kunde se andra sidanav glaciären. Idag kunde vi däremot tydligt se allting runt om, och redan i slutet av Jökelbäcken kunde vi se sydtoppen sticka upp. Att se målet motiverar en bra mycket mer så vi fortsatte med humöret på topp.

Vi tog oss över glaciären och gav oss upp på kammen. Den här gången tog det inte stopp här. Nej, istället kastade vi upp skidorna och stavarna på ryggsäckarna, spände på oss stegjärnen, tog fram isyxan, spände fast oss i repet som höll oss samman och började bege oss uppåt längs klättringspassagen. Det var en helt sjuk upplevelse, vi tog in höjdmeter efter höjdmeter och kämpade uppför väggen. Väl uppe kom en riktig wow-upplevelse. Under klättringen hade vi mest fokuserat på nästa steg och på vart vi var påväg. Men väl uppe på berget såg vi faktiskt hur högt uppe vi var bland molnen och hur långt nere glaciären vi alldeles nyss gått på var. En syn och känsla man inte har varje dag.

På med stegjärnen för klättring längs kammen

Här fick vi vända igår

Men idag fortsatte vi vidare in i klättringspassagen

Uppe på berget, marken nedanför är Björlingsglaciären så väggen var rätt så hög

Vi såg inte längre toppen, men vi såg toppstugan. Nu var det max 30min kvar till vi stod på Sveriges högsta punkt. Vi såg hur långt som helst, hur bergstopparna reste sig bland de få molnen på himlen. Mycket riktigt, efter ca 30 min såg vi toppen. Energin rusade i kroppen, det kändes inte som om vi gått hela dagen, nu skulle vi äntligen stå på den där toppen. Hur mycket vi än läst om det, trots att vi sett toppen i flera timmar eller gått på nästan samma höjd som toppen i 30 min så var ingenting i jämförelse med hur det var att stå där. Allra högst upp.

Toppen var ganska liten. Åt ena hållet fortsatte en smal kam mot den 7 höjdmeter lägre nordtoppen, åt de två andra var det flera 100m stup. Där stod vi och det kändes som om vi tittade ut över hela Sverige. Man kunde se hur långt som helst.

Anna och Mathilde, Kebun2011, på Kebnekaise sydtopp – Sveriges högsta punkt!

Snart började molnen röra sig in över toppen, och sikten blev snabbt sämre. Vi spände på oss skidorna och började nerfärden mot klättrinspassagen. Det var verkligen ingen barnlek att ta sig varken upp eller ner, men nedanför klättringspassagen och kammen kunde vi spänna på oss skidorna igen och fortsätta nedåt. Redan där hade vi rört oss ur molnen som nu omringade toppen. Vi höll oss i utkanten av dem, och fick åka skidor ner för hela Kebnekaise i strålande sol. Härligt!

Vi håller oss i det fina vädret med många fina åk ned för Kebnekaise

Men dagen gick ju för bra för att vara sann. Man kan ju tänka sig att vi förtjänade det efter besvikelsen igår, men så var inte fallet. Något skulle gå fel, och visst gjorde det det. När vi väl stod där uppe på sydtoppen och blickade ut över Sveriges toppar och dalar tappade Mathildes skida, vars skistopper var i walk-mode, fäste och for ner för stupet som vätte mot Björlingsglaciären. Snabbt gick den fantastiska vinstkänslan till ångest. Efter blandade känslor mellan skratt och ångest slutade det i alla fall med att vår guide Johan kunde ställa om sina bindningar för att låta Mathilde få njuta av skidåkningen på vägen ner. Johan som varit uppe på toppen ett tjugotal gånger fick en expedition att minnas eftersom han lyckades med bravaden att ta sig ner för Kebnekaise på en skida. Detta är anledningen till att Kebun2011 inte börjar vandra tillbaka mot Nikkaloukta imorgon, utan tar skotertransporten som går från fjällstationen 14.30. På en skida skulle det ta lite tid.

Vid 17.15 var vi iallafall tillbaka på fjällstationen, en ordentlig upplevelse rikare (och en skida fattigare). Men trots dagens bakslag så kan vi utan tvekan säga: Att gå upp i klar sikt och fint väder måste göras! Det är ett minne som vi inte glömmer i första taget.

PS. En karta på rutten får ni imorgon när vi sitter på tåget så kan ni se hur vi tog oss upp

/KEBUN – KEBnekaise Upp & Ner