Kebnekaise Sydtopp – Sveriges Högsta Punkt

Nu kommer äntligen det efterlängtade inlägget om hur Kebun nådde Sveriges högsta topp!

Idag var det alltså dags för försök nummer två! Trots att vi var lite slitna från gårdagen var det upp i ottan för att komma iväg i tid. Vädret var riktigt fint och klart, men kallt. Så det var inget snack, idag skulle vi upp!

Kl 08.00 bar det av idag igen, samma rutt som igår mot Jökelbäcken. Där började vi gå på skidor uppåt ännu en gång, men allting kändes faktiskt mycket lättare idag vilket troligtvis berodde på solen och den blåa himlen, men också faktumet att vi hittat en rytm istället för att gå snabbt, stanna, gå snabbt igen som vi omedvetet gjorde igår.

Vi lämnar Fjällstationen bakom oss och börjar vår tur mot toppen

Toppen av Jökelbäcken
(klicka på bilderna för förstoring)

Redan vid 11.00 var vi uppe vid Björlingsglaciären där vi tog vårt lunchstopp. Vi klädde på oss alla förstärkningskläder när det var dags att sitta stilla i den kyliga vinden. Just här på glaciären satte vi på oss selarna under gårdagens försök, då vi knappt kunde se andra sidanav glaciären. Idag kunde vi däremot tydligt se allting runt om, och redan i slutet av Jökelbäcken kunde vi se sydtoppen sticka upp. Att se målet motiverar en bra mycket mer så vi fortsatte med humöret på topp.

Vi tog oss över glaciären och gav oss upp på kammen. Den här gången tog det inte stopp här. Nej, istället kastade vi upp skidorna och stavarna på ryggsäckarna, spände på oss stegjärnen, tog fram isyxan, spände fast oss i repet som höll oss samman och började bege oss uppåt längs klättringspassagen. Det var en helt sjuk upplevelse, vi tog in höjdmeter efter höjdmeter och kämpade uppför väggen. Väl uppe kom en riktig wow-upplevelse. Under klättringen hade vi mest fokuserat på nästa steg och på vart vi var påväg. Men väl uppe på berget såg vi faktiskt hur högt uppe vi var bland molnen och hur långt nere glaciären vi alldeles nyss gått på var. En syn och känsla man inte har varje dag.

På med stegjärnen för klättring längs kammen

Här fick vi vända igår

Men idag fortsatte vi vidare in i klättringspassagen

Uppe på berget, marken nedanför är Björlingsglaciären så väggen var rätt så hög

Vi såg inte längre toppen, men vi såg toppstugan. Nu var det max 30min kvar till vi stod på Sveriges högsta punkt. Vi såg hur långt som helst, hur bergstopparna reste sig bland de få molnen på himlen. Mycket riktigt, efter ca 30 min såg vi toppen. Energin rusade i kroppen, det kändes inte som om vi gått hela dagen, nu skulle vi äntligen stå på den där toppen. Hur mycket vi än läst om det, trots att vi sett toppen i flera timmar eller gått på nästan samma höjd som toppen i 30 min så var ingenting i jämförelse med hur det var att stå där. Allra högst upp.

Toppen var ganska liten. Åt ena hållet fortsatte en smal kam mot den 7 höjdmeter lägre nordtoppen, åt de två andra var det flera 100m stup. Där stod vi och det kändes som om vi tittade ut över hela Sverige. Man kunde se hur långt som helst.

Anna och Mathilde, Kebun2011, på Kebnekaise sydtopp – Sveriges högsta punkt!

Snart började molnen röra sig in över toppen, och sikten blev snabbt sämre. Vi spände på oss skidorna och började nerfärden mot klättrinspassagen. Det var verkligen ingen barnlek att ta sig varken upp eller ner, men nedanför klättringspassagen och kammen kunde vi spänna på oss skidorna igen och fortsätta nedåt. Redan där hade vi rört oss ur molnen som nu omringade toppen. Vi höll oss i utkanten av dem, och fick åka skidor ner för hela Kebnekaise i strålande sol. Härligt!

Vi håller oss i det fina vädret med många fina åk ned för Kebnekaise

Men dagen gick ju för bra för att vara sann. Man kan ju tänka sig att vi förtjänade det efter besvikelsen igår, men så var inte fallet. Något skulle gå fel, och visst gjorde det det. När vi väl stod där uppe på sydtoppen och blickade ut över Sveriges toppar och dalar tappade Mathildes skida, vars skistopper var i walk-mode, fäste och for ner för stupet som vätte mot Björlingsglaciären. Snabbt gick den fantastiska vinstkänslan till ångest. Efter blandade känslor mellan skratt och ångest slutade det i alla fall med att vår guide Johan kunde ställa om sina bindningar för att låta Mathilde få njuta av skidåkningen på vägen ner. Johan som varit uppe på toppen ett tjugotal gånger fick en expedition att minnas eftersom han lyckades med bravaden att ta sig ner för Kebnekaise på en skida. Detta är anledningen till att Kebun2011 inte börjar vandra tillbaka mot Nikkaloukta imorgon, utan tar skotertransporten som går från fjällstationen 14.30. På en skida skulle det ta lite tid.

Vid 17.15 var vi iallafall tillbaka på fjällstationen, en ordentlig upplevelse rikare (och en skida fattigare). Men trots dagens bakslag så kan vi utan tvekan säga: Att gå upp i klar sikt och fint väder måste göras! Det är ett minne som vi inte glömmer i första taget.

PS. En karta på rutten får ni imorgon när vi sitter på tåget så kan ni se hur vi tog oss upp

/KEBUN – KEBnekaise Upp & Ner

Äntligen!

Idag nådde vi toppen! Utförligt inlägg kommer senare ikväll!

Mot sydtoppen imorgon igen!

Javisst! Efter mycket meck har det nu äntligen löst sig! Allt är fixat och vi har framförallt fått tag på en ny guide på kort varsel som heter Johan. Nu bär det av mot sydtoppen imorgon bitti igen! Jarå!

Vi lyckades boka om tågbiljetterna så att vi istället åker samma tid fast på torsdagen. Vi har även fått tillåtelse att stanna en natt extra på fjällssationen!

Imorgon väntas det mycket bättre väder men kanska kyligt med växlande snöbyar och sol. Nytt försök, lets do this!

/Kebun

Dagens ”nästan-på-Sveriges-högsta-topp-expedition”

Vi nådde som sagt aldrig sydtoppen idag. På vår tågbiljetter står det att vi ska lämna Kiruna C imorgon 17.35. Stämmer det? Absolut inte! Kebun ska ha stått på toppen om det så innebär att vi måste ladda om och köra en gång till imorgon bitti. Att nästan ha varit på Sveriges högsta topp är nära, men ändå inte i närheten av samma sak. Vi håller fortfarande på att mecka med allt möjligt som måste ändras; utrustningen vi hyr, guide (Anders behövde åka på nytt jobb) och hemresa. Återkommer inom en timme om hur morgondagen blir.

Däremot ska vi själfallet berätta om turen trots att den inte blev helt fulländad. Vi började vandra kl 8.00 imorse och redan då var det mulet, men vindstilla. Vi började röra oss i lugnt tempo mot Jökelbäcken som planerar, vilket är en lagom sträcka att inleda turen med. Det var en bit att gå men inte särskilt brant, vi fick in rytmen. När vi väl nådde den ravin som var början av den så kallade Jökelbäcken fick vi vrida om bindningarna och börja slita på kämpigare branter. I och med att vi inte hade skarjärn heller så kunde vi inte kryssa upp utan fick jobba rätt på för att inte tappa fästet vilket kändes i benen. Ibland tittade solen fram och det flöt på väldigt bra.

Efter en kort fikapaus i övre delen av Jökelbäcken började vädret ställa om och bli sämre. Molnen tätnade, snön började falla och det började blåsa upp ordentligt vilket tillsammans med den fallande snön gjorde det hela betydligt tuffare. Vi fick ständiga väderraporter från fjällstationen men hade på känn att vädret inte skulle ge sig. Anders varnade om att vi kanske inte skulle kunna komma upp till toppen idag, men vi fortsatte uppåt en bit till för att se hur illa det faktiskt var. Vi satte därför på oss selar och kabinhakar för att börja knata över Björlingsglaciären. Sikten blev sämre och sämre och det började blåsa upp ordentligt. När vi spände av oss skidorna, fäste säkerhetslinan mellan oss alla tre och började vandra till fots uppför kammen mot östra ledens klättringspassage piskade snön i ansiktet och blåsten blev ännu kraftigare. Vi satte oss i lä mellan bergsväggar och tog oss en lunchpaus. Anders slog en signal till fjällstationen igen och fick väderrapporten: blåste ca 18 m/s och efter ca 13.00 skulle det bara bli värre. Klockan var då 12.40.

Vi hade två alternativ, fortsätta uppför klättringspassagen och se hur långt det håller, eller vända. Vi ville ju båda såklart fortsätta, men om det är något vi förstått oss på under det här året så är det vett på berget, så vi var ändå överens om att det var läge att vända. Då hade vi drygt 300 höjdmeter kvar till toppen så vi ska inte ljuga, bittra vart vi.

Men bara tio minuter senare på väg ner igen till fots för kammen hade det blåst upp ytterligare och det var svårt att hålla spåret. Bara att få av stighudarna och vika dom var en utmaning i den kraftiga blåsten. Men så fort vi stod på skidorna var det inga problem. Att åka skidor ner gick fort. Mycket snö hade blåst och lagt sig i Jökelbäcken där vi fick många långa fina åk. På ca 1-1,5 h var vi nere igen vid botten där vi började vår vandring i morse. Nere i dalen hade det däremot blåst upp ordentligt, inte i närheten av hur det var 1000 höjdmeter uppe, men sikten var sådär. Vi kunde iallafall glädjas åt att vi garanterat hade tagit rätt beslut när vi vände.

Kameran har inte varit uppe så mycket för att spara på händerna i kylan, men några av bilderna vi tog med mobilen kan ni i alla fall se här.

/Kebun

Dagens ljuspunkt

Trots att vi inte nådde toppen har vi i alla fall lite goda nyheter – vår första artikel är publicerad på freeride.se! Spana in den

Mer info om dagen kommer ikväll, nu blir det en efterlängtad bastu för att få igång kroppen efter allt slit idag.

Ingen sydtopp idag…

Tillbaka på fjällstationen igen efter att ha behövt vända på 1735 meters höjd pga riktigt dåligt väder och starka vindar. Bittra med drygt 300 höjdmeter kvar till toppen. Det var minst sagt ett beslut som tog emot att ta, men som var ett måste. Det säkra före det osäkra.

Men Kebun2011 ger sig inte så lätt. Just nu försöker vi boka ny guide, nya tågbiljetter och förlänga boendet och ledigheten från skolan för att kunna göra ett nytt försök imorgon!

Mer info om vår avbrutna bestigning kommer ikväll!

Ibland lyckades vi få upp kameran ändå, närmare 18 m/s blåste det här när vi stod på kammen i slutet av björlingsglaciären (1735 m.ö.h)

Ryggsäckarna packade och en redig frukost i magen, nu bär det av mot toppen! Vädret ser mulet men ganska stadigt ut, vi hoppas att det håller i sig och låter oss komma upp!

Dag 1

Då var det dags för dagens update! Dagen började tidigt imorse och har varit smockad av aktiviteter sen dess.

Efter frukosten packade vi våra ryggor och gick upp till Anders lilla stuga. Där inledde vi dagen med teori, fixande av det sista med vår utrustning (stegjärn, sele och lavinutrustning) och planering av rutter. Vi kommer gå längs östra leden imorgon. Gå upp längs Jökelbacken, fortsätta över Björlingsglaciären och sen avsluta med en kort klättring till sydtoppen.

Sedan gav vi oss ut i strålande sol och blå himmel för att köra praktiska övningar. Man blir helt tagen av hur allt är här, det är riktigt ballt. Vi har lärt oss hur mycket som helst idag och dessutom fått höra många spännande historier Anders kunde berätta från sina 27 år som bergsguide. Vi har lärt oss så kallade kick-turns som gör det möjligt att säkert vända på skidor i de brantare partierna på väg upp. Tog ett tag att få in snitsen, men sen gick det utan problem. Vi har också övat på att ”trilla”. Om man tappar fästet och ramlar så måste man kunna se till att föttera är neråt, och framförallt kunna få stopp innan farten blir för hög, Vi fick slänga oss ut för en brant och öva på att kunna vända och stanna, både med och utan isyxa. Något som krävde mycket övning men som är jätteviktigt att kunna, annars kan det sluta som värst.

Dagen rullade på med en lunch uppe på lilla Kaipaktoppen för att sedan ge oss ut på tur och friska upp lavinkunskaperna. Vi lärde oss att istället för att bara mata på som man känner för, lägga upp turen så att man hela tiden går på en lika ansträngande lutning i varje slag och håller en jämn puls. Låter lättare sagt än vad det är gjort, man måste träna till sig känslan. Efter ett par timmars tur i strålande väder nådde vi toppen av ”personal backen” som den kallas precis bredvid fjällstationen. Där tog vi en snabb kexchoklad omringade av fina renar som lugnt stod på de stenar och gräsplättar som smält fram. Hur mysiga som helst. Landskapet skiljer sig också lite från hemma, allt är så tyst och lugnt, och bergen som reser sig runt omkring en är ganska otroliga.

Vi fick oss ett långt härligt skidåk ner och avslutade dagen med att prova på stegjärnen och sättas på prov i en iscensatt lavinolycka där vi fick full förståelse för hur Barry transcieversarna vi använder här fungerar.

Med rödbrända ansikten och uppskrapade magar och hakor från dagens bravader så lyxade vi till det med en härlig bastu när vi nådde fjällstationen igen. Vi åt oss också mätta på ännu en kanonmiddag (maten här är så sjukligt god!). Imorgon blir det upp i ottan för att börja bege sig mot Sveriges högsta topp, vädret ser ut att bli molnigt och det ska blåsa upp lite mer på eftermiddagen så vi får se hur förhållandena ser ut imorgon. Nu blev det mycket text men det är mycket att dela med sig av, hoppas ni inte tröttnar! Och om det är någon gång ni ska kika in på bloggen så är det imorgon!!!

Hade! Kebun

Dag 1

Nu ska vi snart ge oss ut på tur tillsammans med Anders för att göra olika utbildningsövningar inför toppbestigningen imorgon. Vädret är helt ok och vinden har avtagit från igår. Vi hörs i eftermiddag!

/Kebun

Kebun har nått fjällstationen!

Framme! Efter en dundergod och välförtjänt middag kommer bloggupdaten! Efter 6h vandring (det tog bra nycket längre tid än förväntat, lång sträcka att gå mellan de höga bergen), ordentliga byar (motvind såklart) och 25kg packning med oss nådde vi äntligen Kebnekaise Fjällstation! Mätta och möra har vi nu kurat ihop oss till kojs i ”gamla 4an” som vårt rum heter. Vi lär nog sova riktigt gott. Imorgon ska vi upp för att träna lite och utbildas med vår guide Anders Bergwall. Så vi hörs igen imorgon bitti!

Hade! – Kebun